Ett likarmat spänne, en fågelfibula och många andra fibulor, en pärla, kniv och delar av en pincett. Det är bara några av de föremål som vi hittat ute i Knästorp. De flesta har legat där i närmare 1 500 år så ofta kan det vara svårt att föreställa sig hur de en gång såg ut.
I bloggen har vi i tidigare inlägg berättat om flera olika aspekter av boplatsen i Knästorp, till exempel bebyggelsen, kolluviet i slänten ned mot Dynnebäcken och några av de vapenrelaterade fynden. I våra sociala medier, du hittar länkar till dem längs ner på denna sida, har vi också publicerat några av de fynd vi hittat, även om det endast rört sig om ett litet urval.
Flera av fynden vi hittar har legat i jorden i uppemot 1 500 år och nedbrytningsprocessen är för vissa material långt gången. De flesta av oss har väl glömt en hammare, en pensel eller något annat verktyg ute efter att ha renoverat något i sommarstugan, för att sedan hitta det rejält rostangripet nästkommande sommar. Med det i minne är det inte svårt att tänka sig hur föremålen vi hittar på platsen ser ut. De som är framställda i järn är generellt väldigt rostangripna och ser inte mycket ut för världen, medan föremål i andra metaller klarat sig något bättre. Värst är det med de föremål som tumlat omkring i matjorden i takt med att det moderna jordbrukets plogar letat sig djupare och djupare ned i jorden för att vända upp allt i ytan. Där exponeras det för syre, solljus, torka och regn för att nästa år åter vändas ned i jorden till helt andra förutsättningar vad gäller fukt- och syretillförsel.
Förutsättningarna för bevarandet av forntida metaller är sällan de bästa och flera av de föremål vi tar tillvara måste bearbetas av våra skickliga konservatorer på Studio Västsvensk Konservering. De avlägsnar rost, rengör föremålen och säkrar dem för framtiden med hjälp av olika tekniker och kemiska behandlingar. Genom att röntga oformliga rostklumpar kan vi ibland avslöja formen av en kniv, en spik, eller något annat och därefter avgöra om det är värt mödan att utföra den många gånger tids- och resurskrävande konserveringsprocessen. Ur en fotografs perspektiv så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att göra föremålen rättvisa vid tidpunkten de plockas fram ur jorden. Det är först flera månader senare när konservatorerna har lagt sin hand vid dem som de återfår sin forna glans och man verkligen kan se hur de en gång har sett ut.
Med det sagt vill vi i detta blogginlägg visa några av de fynd vi har gjort på platsen, i det skick de är i när vi får upp dem ur jorden, så återkommer vi senare med bilder på de förhoppningsvis då nykonserverade och glänsande föremålen.
I tidigare bloggar har vi redogjort för några av de vapenrelaterade fynd som framkom i samband med förundersökningen, bland annat lansnitar, en hjälmbleckspatris och ett beslag format som en galt. Utefter resultaten från den förundersökning vi utförde på platsen visste vi också att det förekom många dräktsmycken, så kallade fibulor, från romersk järnålder, men framförallt från folkvandringstid och vendeltid. Resultaten från den nu pågående undersökningen har levt upp till de högt ställda förväntningarna – i skrivande stund har cirka 100 fibulor hittats på platsen, varav en tredjedel framkommit under årets undersökning.
Föremålstypen har dels prytt tidens klädedräkt, men också fyllt en funktion när det gäller att skylta med sina ekonomiska resurser och skryta för omgivningen. Fibulorna har varit försedda med en nål på undersidan och denna nål kan naturligtvis också ha fyllt en praktisk funktion i att hålla ihop olika delar av klädedräkten. Oftast hittar vi fibulorna utspridda över boplatsytor, men det är inte ovanligt att även hitta dem i gravar. De som vi hittar på boplatser förmodar vi har tappats bort, kanske har nålen brustit, eller av annan anledning lossnat från bygeln varpå fibulan fallit till marken. Någon kan säkert ha gömts på något smart ställe för att säkra de stöldbegärliga föremålen från tjuvar, varpå stället med tiden glömts bort. Det är naturligtvis ”mänskligt att fela” och att ha ett svikande minne även i forna tider…
Fibulorna har alltsedan fornforskningens vagga studerats flitigt och redan tidigt kunde man konstatera att det förekom många typer av fibulor som alla hade olika former och karaktäristiska drag som skilde dem åt. Flertalet är funna i den matjord som plöjs och odlas av dagens jordbrukare. Matjorden rörs ständigt om och fyndomständigheterna kan i detta fall inte berätta något om en specifik fibulas ålder. I gynnsamma fall har fibulor däremot påträffats i dateringsbara anläggningar, exempelvis gravar eller andra typer av nedgrävningar. Genom att datera andra föremål eller att samla in träkol eller förkolnade sädeskorn som daterats genom kol 14-metoden från exempelvis en grav, har man med tiden kunnat avgöra vilken tidsperiod de olika fibulaformerna är från. När vi nu hittar en viss fibulatyp, exempelvis en näbbfibula, i matjorden eller en anläggning som inte låtit sig dateras, så kan vi avgöra dess ålder endast utifrån fibulans utseende – i näbbfibulans fall vet vi exempelvis att de tillverkades under vendeltid. Arbetssättet som kallas typologisering är inte unik för arkeologin, men har inte desto mindre visat sig vara väldigt användbart.
Om vi ska titta på våra fynd från undersökningen i Knästorp har vi i skrivande stund hittat ett tiotal fibulor från romersk järnålder. Några av dem är framställda i järn och därför mer korroderade än de fibulor som tillverkats i olika bronslegeringar. Från folkvandringstid finner vi armborstfibulor och så kallade korsformiga fibulor, medan vi från vendeltid har flera fibulor som utformats i djurlika former, framförallt med fåglar och fiskar som förlagor. De vanligaste typerna vi hittat i Knästorp är de så kallade näbbfibulorna och de likarmade fibulorna medan fågelfibulorna förekommer mer sparsamt. Avbildade djur och djurlika former återfinns dessutom i flera andra föremål, bland annat ett fint genombrutet beslag som försetts med huvud och ögon.
Vi börjar också få en hel del fynd som visar på det metallhantverk man har bedrivit på platsen. Det rör sig om råmaterial (bitar, klipp, spiraler) men också smältor och gjuttappar från gjutningsprocessen samt enstaka slaggprodukter. Häromdagen hittade vi dessutom en järntång i kolluviet ned mot Dynnebäcken där man troligen bedrivit såväl matlagning som andra typer av eldfängda aktiviteter. På vissa ställen förekommer rikligt med bränd lera och vid förundersökningen dokumenterades en lågtemperaturugn (använd till brödbakning) i samma område. Förmodligen har det även bedrivits metallhantverk i samma område, även om vi ännu inte funnit spår efter de ugnar som använts till detta ändamål och som eldats till betydligt högre temperaturer för att nå metallernas smältpunkter. Kanske kan vi vara en sådan på spåren utefter de till antalet ökande fynden.
Ni kanske undrar om vi hittar några mynt på boplatsen? Tidigare har vi bara funnit ett mynt som är samtida med boplatsen, nämligen ett romerskt silvermynt, en så kallad denar, präglad för kejsare Trajanus. Förra veckan var det dags igen, då en mycket sliten herre uppenbarade sig. Denna gång ser det dock ut att vara Commodus som pryder myntets ena sida (tack Lennart Lind för den preliminära bestämningen). Commodus regerade som kejsare mellan 177–192 e.Kr.
Bland övriga fynd från kolluviet kan nämnas en högkvalitativt framställd agraffknapp, några hängen i olika utförande, en kapselberlock, men också några pincetter, örslevar, en kam, dräktnålar, sländtrissor, en vridkvarn, viktlod, flera förhållandevis välbevarade knivar (bl. a. en krumkniv och en som förmodligen nyttjats som vapen), samt två fragment av olika glasbägare. De senare utgör fragment av högkvalitativa dryckeskärl som i högsta grad belägger att det funnits en storgård på platsen. Vi ska förklara varför i ett kommande blogginlägg, där vi presenterar glasbägarna mer i detalj – stay tuned!
