Vad kan tre små glasskärvor berätta om människorna på boplatsen i Knästorp under järnåldern? Det är mer sällan än ofta arkeologer påträffar glasföremål i jorden. Ofta rör det sig då om pärlor eller små skärvor från glasbägare. I Knästorp har vi hittat båda delar och i veckans inlägg ska vi titta närmare på vad tre små glasskärvor från dryckeskärl kan berätta om platsen, och göra en utblick mot kontinenten under järnåldern.
Det var under schaktningen med grävmaskin i kolluviet som en uppmärksam arkeolog plötsligt fick syn på något som glänste till. Vid närmare titt visade det sig vara ett fragment av en dryckesbägare i glas från järnåldern. Under följande dagar hittade vi ytterligare skärvor, så att vi i skrivande stund sammanlagt har tre till antalet, och dessa kan bestämt sägas komma från tre unika kärl. Men hur hamnade de här i Knästorp? Och vad betyder detta för vår förståelse av platsen?
De allra tidigaste glasföremålen tillverkades i dagens Syrien och Irak cirka 2500 år f.Kr. Att tillverka glas var en komplicerad process som i ett första steg innebar insamling av råmaterial, som sand, kalkrika växter eller soda, och bränsle till ugnar för smältning. I ett andra steg krävdes erfarna och skickliga hantverkare som kunde kontrollera temperaturer och forma glaskärl genom fri- eller formblåsning. Olika dekorativa inslag var ofta kreativt utformade och varje kärl var unikt, men trots det förekom vissa trender som idag kan hjälpa arkeologer att säga något om när de har tillverkats.
Att blåsa glas blev vanligare under romersk järnålder, och det var också då framför allt dryckeskärl börjar dyka upp i Skandinavien. Trots teknologiska framsteg och spridning av hantverksmässigt kunnande inom det romerska rikets gränser, finns inga belägg för att man har tillverkat glaskärl i Skandinavien vid den här tiden. Det är först många hundra år senare, under medeltiden, som vi med säkerhet kan säga detta. Glasen som vi hittar från den här tiden är alltså med all sannolikhet importerade.
Datering och härkomst
Hur gamla är då glasskärvorna? Den grönblå skärvan (figur 1) har tillhört en dryckesbägare, möjligen från vendeltid. Trots dess ringa storlek går det att se en liten tråd av glas i samma färg som har ringlats runt glaskroppen. Den typen av dekorativa detaljer ser vi på många kärl, ofta kring kärlets mynning, så i detta fall kan det röra sig om en bit ganska högt uppe på ett kärl. Kärlets form är svår att bestämma utifrån det lilla fragmentet. En skärva med liknande dekor, också den i en grönblå nyans, kan ha tillhört en dryckesbägare med markerad skuldra (figur 2). Skärvan är påtagligt böjd och har nog antingen suttit precis under mynningen, eller kanske i skarven mellan hals och buk på kärlet. Även den skulle kunna vara från vendeltid.
Den gulgröna skärvan är något större och tjockare (figur 3). Den bär spår efter slipad dekor och kan komma från ett litet dryckeskärl med rundad botten (figur 4). Eftersom skärvan är lätt böjd har den förmodligen suttit ganska nära botten på bägaren. Kärlet har varit täckt av runda eller ovala inslipningar, som gjorts mycket skickligt efter att kärlet ha kylts ned. Det har krävts en hantverkare med stor kunskap och erfarenhet för att glaset inte skulle spricka! Paralleller till skärvan från Knästorp finner vi närmast i Uppåkra, endast några kilometer bort. Andra fynd av liknande kärl har hittats i gravar i Sverige och Norge, och de dateras vanligen till yngre romersk järnålder (cirka 200–400-tal). Tillverkningen av dessa kärl har föreslagits ligga i området för dagens Ukraina.
Dryckeskultur och tradition
Glas var värdefullt och får absolut räknas som en lyxvara i järnålderns Skandinavien. Det hade ett symboliskt och socialt värde, snarare än funktionellt. Vackra dryckesbägare kunde ges som gåvor i diplomatisk anda, eller anlända via olika handelsnätverk. Det var dock få förunnat att dricka ur glas, och föremålen kopplas till personer med hög samhällsstatus. Några av dem fick också med sig en hel bägare eller skål i graven. Då som nu plockades finporslinet fram vid särskilda tillfällen, och framför allt spelade glasbägare en särskild roll vid dryckesceremonier och gästabud i storgårdsmiljöer under järnåldern. Figurer som håller i dryckesbägare kan till exempel ses på ”guldgubbar”, som hittats i och kring byggnader kopplade till ritualer och stora sammankomster, bland annat i Uppåkra. Den romerska dryckestraditionen har inspirerat, men som med många andra föremål som reser mellan kulturella sfärer har glasbägarna kommit att ingå i nya traditioner.
Amanda Sjöbeck
