Fältarbetet utmed väg 108 har nu pågått i snart två veckors tid och vi har börjat arbeta med det ytomfattande kolluvium som finns i den markerade slänten mellan höjdläget och Dynnebäcken. Begreppet kolluvium betecknar jordmassor som huvudsakligen ackumulerats som ett resultat av tyngdlagsprocesser, det vill säga att jorden genom erosion eller odling förflyttats från en högre mot en lägre belägen punkt.
Halvvägs upp i slänten mot höjdläget markeras kolluviets början av ett distinkt fall som närmast kan liknas vid en artificiellt skapad eller grävd kant. Vi tror inte att den är anlagd av människan utan att den tillkommit genom naturliga processer. Huruvida det rör sig om fåran för Dynnebäckens äldsta lopp, eller snarare om en postglacial bildning i samband med att inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 10 000 år sedan återstår ännu att klargöra.
I en transekt (genomskärning) genom kolluviet har vi nu blottlagt och påbörjat dokumentation av den stratigrafiska sekvensen. Med hjälp av våra specialister Per Lagerås och Anette Nilsson Brunlid (kvartärgeologi/paleoekologi) och Ola Magnell (osteologi) har vi börjat få grepp om hur den har bildats. Klart är att en stor del av den uppemot 1,25 meter mäktiga sekvensen har tillkommit genom uppodling och att jorden dels genom brukandet, dels genom naturlig erosion har ansamlats nedför slänten.
Uppodlingen förefaller emellertid ha stannat av vid några tillfällen, vilket vi framför allt ser genom en tydlig anläggningsnivå ungefär 0,30–0,40 meter ned i sekvensen, där vi hittar flera härdar och kokgropar. På denna nivå har vi också identifierat en tydlig aktivitetsyta som man uppenbarligen beträtt i samband med de eldfängda aktiviteterna som också avsatt spridda spår i form av träkol och bränd lera. Ytan, som är påtagligt kompakt och med ett distinkt ”släpp” från den överlagrande nederoderade jorden, innehåller bland annat keramikfragment, enstaka flintavslag, en vävtyngd samt framförallt rikligt av fragmenterade djurben. Till samma nivå ska förmodligen också den lågtemperatursugn som dokumenterades i samband med förundersökningen knytas. Ugnen har av allt att döma använts för att baka bröd i.
Än så länge förefaller alltså matlagning vara ett betydande inslag i nämnda anläggningsnivå. Förmodligen har färskvattentillgången i Dynnebäcken underlättat matlagningsprocessen och varit en anledning till att dessa aktiviteter lokaliserats här. Har människor då bott i den kraftiga sluttningen kan man fråga sig? Nej, förmodligen inte – istället har bebyggelsen funnits i högre liggande terräng. På krönläget direkt väster om slänten har flera spektakulära fynd framkommit, bland annat exklusiva dräktsmycken och vapendetaljer. Vi har därför anledning att misstänka att en storgård har legat på krönet, eventuellt med en huvudsaklig utbredning söder om nuvarande väg 108 där en kraftig höjning av fosfatvärden registrerats i den kartering som utfördes under 1930-talet.
Det är inte otänkbart att stormannen, i det boningshus som vi ännu inte funnit spåren av, bjudit in till gästabud där mat och dryck serverats i överflöd. Dylika tillställningar var under järnåldern väsentliga sociala händelser som tjänade till att upprätthålla kontaktnät, knyta allianser och vinna maktpolitiskt stöd hos olika grupperingar i området. Möjligen ska spåren efter den tillsynes storskaliga matlagningen förstås i ett sådant ljus.
För att återgå till vår transekt genom kolluviet så framkom under ovan beskrivna anläggnings- och aktivitetsnivåer flera lager som karaktärsmässigt skilde sig åt, avseende såväl färg som innehåll och tjocklek. Samtliga förmodas emellertid vara ett resultat av uppodling i kombination med tidvisa variationer i vattenstånd. Den idag rätade Dynnebäcken, som för övrigt avvattnar det närbelägna komplexet av mossar (Gullåkra, Vesums och Brågarps mossar som vi nämnt i tidigare inlägg), har i äldre tid haft ett annorlunda lopp. Vinterhalvårets höga vattenflöden har på sina ställen sannolikt gett upphov till ytomfattande vattenansamlingar längs bäckens lopp.
I kombination med längre tidsperioder av höga grundvattennivåer har det inneburit att ett svämplan omfattat delar av slänten med resultatet att finkornigt material sedimenterats. Under sommarhalvåret och i perioder av lägre grundvattennivåer så har pålagringen åter skett som ett resultat av att marken ovan och i slänten har odlats. Bedömningen styrks av att vi varken påträffat några anläggningar eller aktivitetsytor i denna del av den stratigrafiska sekvensen (cirka 0,40–1,0 meter). Även om vi ännu bara har undersökt en liten del av lagersekvensen så förmodar vi att den översta metern har ackumulerats under loppet av yngre järnålder, eventuellt under en jämförelsevis kort tidsrymd av densamma. Såväl keramik som benmaterialets karaktär talar än så länge för ett sådant antagande.
Slutligen har vi i sekvensens understa del (cirka 1,0–1,25 meter) identifierat ett förhållandevis mörkt och sotigt kulturlager som innehåller jämförelsevis mycket träkol, men också enstaka fynd av djurben, flint- och keramikfragment – de senare ger intryck av att snarare tillhöra den äldre delen av järnåldern, eventuellt övergången till yngre bronsålder. Det kan representeras bland de äldsta aktiviteterna vi har på platsen. Huruvida lagret ska tolkas som en torrlagd aktivitetsyta eller om det snarare tillkommit genom odling och erosion från den högre belägna bosättningen är ännu under utredande och något vi får återkomma till. Vi har trots allt cirka 3000 kvadratmeter kvar att undersöka av kolluviet, förhoppningsvis är de fullmatade med information som kan hjälpa oss att bringa klarhet i bildningen som sådan!
