För en tid sedan undersökte vi en vid första anblick oansenlig grop som någon gång under järnålder grävts i slänten ned mot Dynnebäcken. Ganska snart blev vi varse att det inte rörde sig om vilken grop som helst. Mot botten hittade vi nämligen en gravlagd hund, omsorgsfullt nedlagd och tillsynes rofyllt ihopkrupen.

Hundbegravningen är troligen från yngre järnålder och vi har vid tidigare utgrävningar av boplatser kring Uppåkra påträffat flera liknande som daterats till vendeltid (550–800 e.Kr.) och vikingatid (800–1050 e.Kr.). Hundbegravningar känner vi till redan från jägarstenålder men av någon anledning upphör man därefter med seden att begrava sina trogna följeslagare, för att alltså först under järnålder återuppta den igen.

Nu väntar analys av benen för att kunna berätta mer om hunden och dess liv på platsen. Förhoppningsvis kan vi då få svar på hur gammal hunden blev, vad den ätit, vad den har dött av och kanske till och med om den är uppvuxen på platsen. Vår benexpert eller osteolog Ola Magnell som undersökte hundgraven på plats kunde emellertid tidigt konstatera att det rör sig om en tik som haft en mankhöjd om cirka 56 centimeter, vilket är något över medelvärdet för hundar från yngre järnålder.

I magtrakten hittade vi rester efter hundens sista måltider i form av små och söndertuggade benbitar som den svalt. Utifrån dessa förefaller kosten ha varit varierad, eftersom maginnehållet bestod av spår av såväl nötkött, får, svin och sill. Samtliga är för övrigt djurslag som också hittats i det samlade avfallsmaterialet från boplatsen. Det är därför inte svårt att föreställa sig att hunden svansat runt middagsgrytan och fått sig en liten godbit tillstucken av de familjemedlemmar som inte kunnat värja sig från de tiggande ögonen och det vädjande anletet. Eftersom det förmodligen varit en välbärgad familj som varit bosatt på platsen så kan vi föreställa oss att det också funnits möjligheter att dela med sig av det som stått till buds, utan att för den delen äventyra den egna mättnaden.

Graven inbjuder naturligtvis till tankar och spekulationer och väcker känslor hos oss alla, hundägare eller ej. Vi är nog många som kan relatera till det känslosamma i att säga farväl till en trogen vän och livskamrat och vi kan förmoda att saknaden efter människans bästa vän varit densamma för 1500 år sedan som idag…