Rapport 2015:38. Arkeologisk undersökning 2012. Hallsjö bytomt, Småland, Kronobergs län, Ljungby kommun, Dörarp socken, Hallsjö 6:1,
fornlämning Dörarp 133:1
Linda Billström med bidrag av Anna Broström, Torbjörn Brorsson och Ola Magnell
Vid en arkeologisk undersökning av RAÄ 133:1 i Hallsjö (Dörarp socken) 2012, undersöktes bebyggelselämningar från vendeltid till tidigmodern tid. Bebyggelsen inom undersökningsområdet bestod under yngre järnålder av oregelbundet utspridda gårdsenheter, vars läge föreföll vara relativt konstant fram till övergången mot tidig medeltid. Föregångare till den historiska byn kunde påvisas genom fyra gårdsenheter, där de äldsta bebyggelselämningarna daterades till vendeltid och även innefattade en trolig järnproduktionsplats i närheten. Gårdarna låg orienterade efter en väg i nord-sydlig riktning, vilken skilde bebyggelsen från ett höggravfält i väster, ytterligare längre västerut låg Lagan, som tillsammans med vägen var två viktiga kommunikationsleder i bygden.
Övergången mellan vikingatid och tidig medeltid innebar en stor strukturell förändring av bebyggelsen på platsen. Det tidigare relativt fasta
bebyggelsemönstret bröts och några av gårdsenheterna flyttades och kunde inte längre ses inom undersökningsområdet. Den oregelbundna strukturen med utspridda gårdar inom ett bestämt område bibehölls, men det är troligt att man under loppet av 1000-talet slog samman gårdsenheter. En sådan sammanslagning och omlokalisering av bebyggelsen kan förklara varför det saknades bebyggelse på stora delar av undersökningsområdet under fas 3.
Någon gång under högmedeltiden (fas 4) flyttades bebyggelsen tillbaka till sin tidigare plats och kom nu att delvis ligga på den plats där den historiska gård B skulle ligga längre fram i tiden. Hallsjö by drabbades av digerdöden och möjligen även den senmedeltida krisen och produktionen kom troligen att läggas om och delar av bytomten odlas upp. Under 1500-talet skedde en försiktig återetablering och ett hus byggdes på den östligaste delen av gård E:s gårdsläge. Bebyggelsen var därefter relativt stabil fram till laga skifte år 1848 då den hundraåriga
bygemenskapen bröts och gård E och gård B flyttades ut från bytomten.
