En okänd kyrkogård och begravningsplats har hittats söder om Vreta kloster kyrka strax norr om Linköping. Begravningsplatsen ligger i en åker ungefär 50 meter utanför det medeltida klostrets kyrkogård och här finns minst 70 gravar som dateras till 1000-talet. 

Ungefär 50 meter utanför det medeltida klostrets kyrkogård hittades den okända begravningsplatsen, i bildens bakgrund finns Vreta kloster kyrka. Annika Konsmar har just tagit ett lodfoto och Hanna Menander dokumenterar en grav intill. Foto från söder. Arkeologerna CC-BY

För 100 år sedan genomfördes en genomgripande renovering av kyrkan i Vreta. I samband med denna påträffades flera delar av olika gravmonument från 1000-talet. Tidigare har man trott att dessa varit placerade över gravar på den nuvarande kyrkogården. Under en arkeologisk undersökning hösten 2019, i samband med en ledningsgrävning, visade det sig att det har funnits en äldre kyrkogård 150 meter söder om den nuvarande kyrkan. Med stor sannolikhet var den en föregångare till dagens kyrkogård och de tidigkristna gravmonumenten bör ursprungligen ha varit placerade på gravar i anslutning till en samtida träkyrka. Ett fragment av ett gravmonument påträffades vid undersökningen i anslutning till gravarna.

Av de minst 70 påträffade gravarna undersökte vi 19. De andra gravarna övertäcktes och ledningen kunde dras med en annan sträckning. Gravarna fanns utmed en 65 meter lång sträcka och de allra flesta låg med ett tydligt avstånd från varandra. Detta visar att äldre gravar har varit synliga och att man tagit hänsyn till dem vid senare gravgrävningar. Det visar också att gravläggningarna i detta område har skett under en kort tidsrymd, trots att det kanske rör sig om ett par tusen gravar.

Osteolog (benexpert) Caroline Arcini och arkeolog Rikard Hedvall undersöker en av de 19 påträffade skeletten. Mannen hade överlevt ett svärdshugg i bakhuvudet vilket det läkta hålet visade. Foto Annika Konsmar, Arkeologerna CC-BY.

Långa personer med fina tänder

Vår första tanke var att det kunde röra sig om gravar från den senaste pesten, åren 1710–1711, då många begravdes på kort tid. Men under grävningens gång blev det tydligt att skeletten var från en helt annan tid. Detta visades bland annat av att det i stort sett inte fanns några kariesangrepp och att tänderna dessutom var mycket hårt slitna. Flera av de vuxna männen var också mycket långa, över 180 centimeter. Iakttagelserna motsade, enligt vår osteolog Caroline Arcini, att det rörde sig om 1700-talsskelett. Uppemot 80-90 % av individernas tänder var på 1700-talet angripna av karies. Caroline ansåg istället att det rörde sig om tidigmedeltida skelett. Fyra skelett har därefter genomgått en 14C-analys och dateringsresultaten pekar mot 1000-talet.

Två av de 19 undersökta skeletten efter två välvuxna män. Foto Rikard Hedvall, Arkeologerna CC-BY.

Ny bild av Vretas äldsta historia

De nyupptäckta gravarna i åkern ger oss en ny och något annorlunda bild av Vretas äldsta kyrkohistoria. Annorlunda så till vida att de tillhör en kyrkogård som låg ett stycke bort från den senare anlagda kyrkan och kyrkogården. Vanligare var att man byggde den nya kyrkan på den gamla kyrkogården, på samma plats som den förra eller strax intill. Med stor sannolikhet finns också spår efter en träkyrka från 1000-talet nära de nyupptäckta gravarna. Var denna har legat kan inte undersökningen ge svar på men misstankar finns om att den låg norr om de nu undersökta gravarna och norr om eller under den nuvarande sentida Ledbergsvägen. Denna tolkning bygger på antagandet om att gården, som kyrkan ursprungligen tillhörde, legat i området för den nuvarande kyrkan och kyrkogården, som etablerades omkring år 1100. I samband med att de togs i bruk revs sannolikt den äldre kyrkan och kyrkogården lades öde. De äldre gravmonumenten kom därefter att användas i de tillbyggnader som gjordes vid kyrkan då gravkor och kloster uppfördes.

Vilka begravdes här?

De gravlagda personerna är både barn och vuxna, män och kvinnor. För att kunna säga något mer om de gravlagda behövs en osteologisk analys, som kan visa ålder, kroppslängd, tandhälsa och andra eventuella sjukliga förändringar. Skelettmaterialet utgör en viktig länk i Vretas tidiga historia. De ger en bild av de människor som levde i Vreta före etableringen av klostret. Vilka var då de som begravdes på den nyupptäckta kyrkogården? Var det folk som tillhörde storgården Vreta eller kom de även från granngårdarna? Tillhörde några av dem den elit som ingick i allianser mellan olika förnäma släkter och som i vissa fall kunde komma långväga ifrån?

Vi avvaktar nu svaret på en ansökan om medel för att kunna analysera skeletten osteologiskt men också datera flera av skeletten. Analyser av strontium i skeletten skulle också kunna klargöra om det rör sig om människor som växt upp här eller om de kom utifrån. En önskan är också att kunna avgränsa kyrkogården för att klargöra dess omfattning.

Vid undersökningen hittades ett stenfragment från en sådan här kista. De kan genom ornamentiken med kämpande drakar och ormar, tolkade som kyrkans kamp mot hedendomen. De utgör de äldsta kristna gravmonumenten i landet, daterade till 1000-talet och förekommer på ett 40-tal kyrkoplatser i Östergötland. Det rekonstruerade monumentet på bilden finns i Örberga tiondebod utanför Vadstena. Färgspår har dokumenterats på flera av de tidigkristna gravmonumenten. Foto Rikard Hedvall, Arkeologerna CC-BY.

Unikt material

Skeletten från den nyupptäckta kyrkogården utgör ett unikt material. Det finns inget annat känt skelettmaterial i Östergötland, kanske inte heller i Sverige, som är så avgränsat i tid till 1000-talet. Som det verkar representerar skeletten de första generationerna av kristna personer i Vreta. Här finns därmed möjlighet att studera det första kristna gravskicket. Det skulle till exempel vara möjligt att upptäcka spår efter var de tidigkristna gravmonumenten har stått eller till och med bevarade delar av monument vid gravarna. Även osteologiskt utgör materialet en unik möjlighet att studera befolkningen under 1000-talet.

Skeletten grävs fram i ledningsschaktet utmed Ledbergsvägen. Foto Annika Konsmar, Arkeologerna CC-BY.