Allt sedan inlandsisens reträtt har det skandinaviska landskapet förändrats. Landhöjning och vattenståndsvariationer har medfört att land som tidigare låg under vatten nu ligger miltals från närmaste kust, upp till ett hundratal meter över havet. Förändringarna i landskapets geografi har lett till att kommunikationsmöjligheter har förändrats och försörjningsmöjligheter och näringsfång omformats.
Men när, och hur länge, var dagens våtmark en sjö med öppen vattenspegel och när slutade sjön vara en del av en havsvik där båtar kunde lägga till? Det är frågor som kan besvaras med hjälp av diatoméanalys och strandförskjutningsstudier.
Diatoméer är vattenlevande alger som kan bevaras i sedimenten i tusentals år. Genom att analysera diatoméinnehållet i sedimenten kan man rekonstruera den vattenmiljö som rådde när sedimenten avsattes – var vattnet salt/sött, djup/grunt, näringsrikt/-fattigt, var lokalen del av ett hav, en våtmark eller en sjö eller kanske ett vattendrag?
En diatoméanalys kan ge information om en enskild bassängs historia medan en strandförskjutningsstudie knyter ihop diatoméanalyser av flera lokaler på olika höjd över havet för att beskriva hur strandlinjens läge förändrats över tid i ett område. Resultatet presenteras ofta i en s.k. strandförskjutningskurva och kan användas för att producera paleogeografiska kartor.
