Från stenålderns kustjägare till medeltida gårdar och sjöfartens storhetstid. När nya sträckningen för väg 940 byggs genom Onsala, öppnas ett unikt fönster mot 10 000 år av mänskligt liv – nu ska arkeologerna kartlägga spåren för att kasta nytt ljus över halvöns utveckling.
Under våren 2026 påbörjar arkeologer flera undersökningar av fornlämningar inom tio delområden längs den nya sträckningen för väg 940, delen Rösan–Forsbäck i Onsala, söder om Kungsbacka i Halland. Det är totalt 15 fornlämningar som helt eller delvis berörs av vägbygget och som kommer att behöva undersökas och dokumenteras. Här finns spår av mänsklig aktivitet från stenåldern ända fram till 1800-talet – boplatser, gravar, fossil åkermark och gårdsbebyggelse.
De arkeologiska undersökningarna, som genomförs på uppdrag av Länsstyrelsen i Halland, ska ge en djupare förståelse för hur människor har levt, brukat och förändrat landskapet på Onsalahalvön under tusentals år.
Besök oss i fält!
Vill du veta mera om stenålderns människor? Är du intresserad av gravar från brons- och järnålder eller forntida boplatser och odlingsspår? Kanske lockar Staragårdens långa historia med rötter i medeltiden just dig?
Då ska du hålla utkik efter våra visningstillfällen i fält som annonseras på hemsidan och i våra sociala kanaler. För närvarande planeras åtta guidade visningar under vår och tidig höst. Antal platser kommer att vara begränsade så boka din plats via Salver.
Vad gräver vi?
Äldre och yngre stenålder – de första människorna
De äldsta spåren som undersöks är en cirka 10 000 år gammal stenåldersboplats. Vid tiden när de första jägar–samlarna uppehöll sig här låg platsen vid en strand i ett kargt kustlandskap med kala berghällar, lågväxande buskar och ljung. Längre inåt land bredde ädellövskogar ut sig, rika på vilt som kronhjort, rådjur och vildsvin. Människorna levde främst av jakt och fiske, men samlade också bär och svamp. Boplatserna användes ofta säsongsvis, där kustlägen som denna främst beboddes under sommarhalvåret.
Tidigare arkeologiska undersökningar, en förundersökning och en utredning, visar att boplatsen vi nu ska gräva innehåller flintartefakter som ligger under nära två meter djupa sand- och gruslager. Att fynden hamnat så långt ner beror på den så kallade postglaciala transgressionen som inträffade för mellan cirka 8 000 och 6 000 f.Kr., då delar av landskapet täcktes av havet efter att inlandsisen smälte. Det innebar att vissa strandnära stenåldersboplatser hamnade under vatten. Med tiden täcktes de av sediment, vilket i vissa fall har gjort att fynd bevarats ovanligt väl. I bästa fall kan även organiskt material finnas kvar, men oftast är det bara stenföremål vi hittar.
Senare, när landhöjningen gjorde att havsnivån sjönk, blev boplatsen åter synlig, omkring 4 000 f.Kr. Då kom nya grupper av människor till platsen och lämnade efter sig fler flintredskap och spår av sin verksamhet. Klimatet hade vid den här tiden blivit mildare, och ekskogar började breda ut sig på Onsalahalvön. Det är också under denna period som jordbruket, i form av svedjebruk, först introduceras i Skandinavien.
Genom analyser av forntida strandlinjer, 14C-dateringar, stratigrafi och flinttypologi/teknologi hoppas vi närmare kunna identifiera när boplatsen användes. Kanske hittar vi spår av ytor för boende, matlagning och redskapstillverkning.
Gårdsbebyggelse och aktivitetsplatser under brons- och järnålder
Under brons- och järnålder blir spåren av människorns tydligare. Flera av de fornlämningar vi ska undersöka utmed den nya vägsträckningen utgörs av boplatser från brons- och järnålder. Det rör sig inte enbart om platser där människor bott och haft sina hus utan också om områden för mer tillfälliga aktiviteter, ibland beroende på säsongen. Fornlämningsmiljön på Onsala, som förutom ett stort antal kända boplatser även innehåller gravar från perioden, talar för ett väletablerat samhälle redan då.
Mot slutet av bronsåldern och under järnåldern förändrades klimatet och temperaturen sjönk gradvis samtidigt som nederbörden ökade, med växlingar mellan kallare och varmare perioder. Jordbruk och djurhållning tog över som bas för försörjningen och människor blev mer bofasta. Svedjebruket ersattes efter hand av permanenta åkrar, vilket krävde tillgång till gödsel. Det ledde till att människor lade ner mer arbete och kraft på sina gårdar. Djuren, som tidigare gått fritt, började hägnas in och stallades under vintern. Den ökade odlingen syns bland annat i pollenanalyser, som visar att landskapet i Hallands kustbygd blev mer öppet.
Gårdar och samhällen växer fram
Under bronsålder bestod gårdarna av stolpburna långhus, ofta uppdelade i en del för boende och en ekonomidel. Mot övergången till järnålder blev det vanligare med separata byggnader för djurhållning, hantverk och förråd. I norra Halland dominerade så kallade ensamgårdar under bronsålder men under övergången mellan äldre och yngre järnålder märks förändringar i gårdsstrukturen. Bebyggelsen centraliserades kring åkermarken och byar började växa fram.
I områden utanför gårdarna, ofta nära våtmarker, fanns platser för olika specialiserade aktiviteter som jakt, resursinsamling, hantverk och boskapsskötsel, men också för ceremonier. Här hittar arkeologer ofta spår av eldstäder och kokgropar, men sällan tecken på permanent boende. De boplatser från brons- och järnåldern som berörs av vägbygget rymmer troligen både gårdar och sådana aktivitetsplatser. Undersökningen väntas ge en bild av hur gårdarna har sett ut, olika hustyper, hur de organiserats och hur människor försörjde sig, men också hur olika platser hänger ihop i landskapet.
Gravar och fossilt odlingslandskap
På Onsala finns många gravar från bronsålder och äldre järnålder i form av rösen och stensättningar. De fungerade både som monument över de döda och som uttryck för dåtidens föreställningar och maktstrukturer. Gravarna återfinns främst i två stråk, ett längs havet i väster och ett längs bergshöjderna i mitten av halvön, men förekommer även i områden med fossil åkermark. Nu ska två områden med fossil åkermark undersökas. Ett av dessa innehåller även gravar i form av stensättningar, som tillsammans med röjningsrösen, terrasskanter och stensträngar vittnar om hur det förhistoriska odlingslandskapet och rituella traditioner vävdes samman.
Staragården – en gård genom seklerna
De flesta som någon gång vandrat förbi platsen kommer nog ihåg den vita mangårdsbyggnaden som länge stod öde. Av Staragården finns idag inte mycket kvar ovan mark, men vad som gömmer sig under jord kommer nu att komma fram när vi får möjligheten att arkeologiskt undersöka platsen.
Gården har rötter tillbaka till 1400-talet och finns dokumenterad i skriftliga källor från 1500-talet. Dess historia kan följas genom kartor och arkivmaterial fram till modern tid. Här har människor levt och arbetat i generationer, ofta med en kombination av jordbruk, hantverk och – inte minst – sjöfart.
Ett landskap fullt av berättelser
Tillsammans ger de arkeologiska lämningarna en unik möjlighet att följa människors liv på Onsala – från de första jägarna vid kusten till historiska gårdar och ett samhälle i förändring. När den nya vägen byggs kommer spåren av det förflutna att dokumenteras – och samtidigt bidra till ny kunskap om hur människor levt här i över 10 000 år.
